Uppkomsten av arresterare

Uppkomsten av arresterare: Theförsta arresterarna.

Blixtavledareareär elektriska apparater som kan släppa ut blixtar eller släppa ut överspänningsenergi från kraftsystemets drift, skydda elektrisk utrustning från momentana överspänningsrisker och bryta den kontinuerliga strömmen för att förhindra att systemet jordar kortslutning. Blixtavledare är vanligtvis anslutna mellan den strömförande ledningen och marken, och kopplas parallellt med den skyddade utrustningen. När överspänningsvärdet når den angivna aktionsspänningen, blixtenavledareagerar omedelbart, laddningar flyter igenom, begränsar överspänningsamplituden och skyddar utrustningens isolering; efter att spänningsvärdet återgår till det normala, återgår blixtavledaren snabbt till sitt ursprungliga tillstånd för att säkerställa normal strömförsörjning till systemet.

Den mest primitivaavledareär ett ram-hornsgap, som dök upp i slutet av 1800-talet och användes för luftledningar för att förhindra blixtnedslag från att skada utrustningens isolering och orsaka strömavbrott, så det kallades en "blixtavledare". På 1920-talet, aluminium Air Shield avledare, oxidfilm Air Shieldavledareareoch Air Shield-avledare av pillertyp dök upp. På 1930-talet dök rörformade Air Shield-avledare upp. På 1950-talet dök luftavledare av kiselkarbid upp. På 1970-talet dök luftavledare av metalloxid upp. Moderna högspänningsavledare för Air Shield används inte bara för att begränsa överspänningar orsakade av blixtnedslag i kraftsystem, utan också för att begränsa överspänningar orsakade av systemdrift.